maadelleines

Dags att visa sanningen...

Hej vänner,

hur mår ni idag? Jag mår superbra! Söndag betyder ju som bekant träning. Det ska bli så skönt att svettas lite igen. Det har varit fullt upp hela helgen med kalas, fix hemma och givetvis en snabb utekväll med Carro. Idag är det som sagt gym på schemat med en del saker att styra upp hemma först. Lakanen ska bytas igen, det ska dammsugas, torkas av och göras matlådor för veckan. Simpelt men ändå roliga saker att göra. Eller? 

Hur som helst, söndagar är verkligen en dag som behövs. Foodprep är något jag verkligen verkligen verkligen måste göra. Det är viktigt att äta ordentligt och viktigt att röra på sig. 

I en hälsoresa kan man ju ha väldigt olika mål. Mitt mål var ju och är även nu att tappa vikt, stärka upp mina muskler. Främst rygg och bål. Men även forma om min kropp. Folk skojar ju ofta och säger att det krävs "blod, svett och tårar" vilket det verkligen har gjort. Jag är absolut inte klar, väldigt långt ifrån klar. Men jag har kommit en bra bit på vägen. Det har varit gånger jag verkligen gett upp, börjat slarva igen och struntat helt i träningen. Men jag har mått så fruktansvärt dåligt efter det ås jag har fortsatt den snirkliga vägen emot mitt mål. Självklart är ALLA olika. Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig och det som funkar för dig kanske inte alls funkar för dina kompis. Just för att alla är så olika som personer. 

När man bestämmer sig för att göra en förändring i livet, så finns det ju ett par olika vägar att gå. Antingen gör man det på "riktigt" eller så gör man det ordentligt ett tag för att sedan falla tillbaka i gamla mönster. Båda vägarna är hemska. Jag har gått dem båda två, men först nu när jag började göra det för mig själv så har jag lyckats. 

Wow det tar verkligen emot att lägga upp det här. men det visar på något sätt hur långt jag har kommit. När den här bilden togs. Mådde jag fruktansvärt. Både psykiskt men också fysiskt. Jag orkade inte göra speciellt mycket, satt mest hemma på helger eller jobbade för att jag inte ville umgås med andra. Jag mådde bäst av att vara ensam. Framförallt att äta själv, det var något jag såg fram emot. Förstår ni när det går så långt att man längtar till att få stänga in sig i sitt rum hemma för att få äta ifred. Utan att någon dömmer en, tittar snett eller viskar bakom ens rygg. 

Den person som visas på bilden är ju jag, men det är inte den bilden jag har av mig själv. Jag är ju glad, egentligen. Jag är sprallig och jävligt envis. Men på något sätt så försvann den delen av mig på vägen. Det var mycket som hände, väldigt många nya intryck. Det blev en flykt att bara strunta i allt. 

Jag skämdes så mycket över mig själv, över att jag varit så svag och inte kunnat ordna upp mitt liv så som alla föreställde sig att det skulle gå för mig. 

Så som jag både mådde och såg ut på den här bilden kommer jag ALDRIG att göra igen. Aldrig någonsin kommer jag tillåta mig själv att må så dåligt och egentligen misshandla min kropp igen. Vägen till framgång är verkligen inte spikrak. Jag är ingen häxa som kan knäppa med fingrarna för att få det som jag vill ha. 

  • Under ganska många år av mitt liv, har jag sett på mig själv på ett sätt ingen ska behöva göra. Jag har känt mig ful, äcklig, dålig, värdelös. Ett tag skämdes jag så mycket att jag inte ens kunde vara i skolan. 
    Killar som var så viktigt, jag kunde aldrig tänka mig att någon kunde älska mig för hur jag såg ut. Jag kände hur blickarna brände i ryggen när jag gick förbi i korridoren. Antingen hörde jag hur folk pratade om mina ”enorma bröst” eller ”hur tjock” jag var. En efter en kom dem in i mitt liv, men jag var aldrig bra nog att behålla. För, jag var ju inte smal. 
    Under 10 år av mitt liv har jag mått dåligt över min vikt. Pendlat mycket upp och ner, mest upp. Det gjorde ont i hela mig när jag en dag fick ett sms med texten ” jag dejtar inte tjockisar, men vi kan ju vara vänner”. Jag grät mig till sömns i en vecka, efter det började jag svälta mig själv. Jag åt nutrieltt, jag levde på 400 kcl per dag i form av pulver och vatten, tränade massor för att. När jag är smal, kommer han vilja dejta mig. 
    Jag orkade inte hålla på så länge, gick upp dubbelt så mycket som det jag gått ner. Sen vände det, jag ville göra det för min skull. Inte för någon annans skull. Så 26:e april 2017 bestämde jag mig. Nu en gång för alla. Nu ska alla få se att jodå. Jag kan, jag också. Idag. Drygt 10 månader senare, nästan 40 kilo lättare och 44 centimeter mindre i midjan. Känner jag mig så fantastisk på alla sätt som går. 
    Så, en gång för alla. Till er som undrade i en gruppchatt om jag skulle klara det här. Det kan ni ge er fan på att jag har gjort. Till er andra, ni ska veta hur otroligt stolt jag är över det här. Ingen kan säga att jag inte gjorde det. Jag bestämde mig och tillslut lyckades jag. #girlpwr ðŸ¥‚🍾❤️

I fredags lag jag ut den här bilden på Instagram. Med den här texten. Livrädd över vad folk skulle kommentera. Jag fick så fina kommentarer och peppande ord. TACK ifrån botten av mitt hjärta. 

Det är fortfarande samma tjej på bilderna. Det är jag. Samma Madde som alltid har funnits. Den främsta skillnaden mellan dem är förutom det uppenbara som är vikten och storleken på min kropp. Skillnaden sitter främst på insidan av mig. Min kropp är stark nu, min hjärna fungerar mycket bättre, jag känner att jag orkar mer. Idag kan jag vara glad, njuta och faktiskt unna mig att äta middag ute med mina vänner. Ta ett glas vin eller en drink utan att tänka för mycket på det. 

Här kan jag för första gången, stå rak i ryggen och låta någon annan ha kontrollen över kameran. Jag vet att jag har sagt väldigt länge att jag ska börja släppa kontrollen, låta andra fotografera mig för att kunna visa er vad jag har på mig, hur jag tränar med mera. 

För att vara helt ärlig, har jag ALDRIG menat det. Förens i fredags. Så, jag vill verkligen tacka alla mina fantastiska vänner för att ni stöttat mig och fortfarande stöttar mig i de val jag gör. Ni är värda allt som finns på jorden. 

Den här bilden var inte bara ett uppvaknande för mitt numera fantastiska självförtroende. Men också starten på något helt nytt. Det var en riktigt ögon-öppnare och ett stort steg att ta. För vissa är det ju bara en bild, och jo det är det. Men den symboliserar så mycket för mig. Utan att ens tänka på det så sträckte jag på mig och stod med huvudet högt för att det kändes rätt. Jag har nog aldrig känt mig så vacker i en klänning som jag känner mig i denna. Den har allt en liten svart klänning behöver. 

Resan är lång ifrån slut än, det är mycket kvar. Men ibland är det viktigt att stanna upp. Inte för att se bakåt, för dit ska man inte igen. Men för att se hur långt man har kommit. Det hjälper inte att se hur långt man har kvar till sitt mål. Bättre att se hur långt man har kommit. 

Det är framförallt viktigt att se sig själv i spegeln och ta in vad man har presterat. Det är så svårt att få hjärnan att hänga med, men det går. 

Allt går, bara du vill det tillräckligt mycket. 

 

PUSS -M ❤️

 

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas